Sköna, gröna druvor från Italien
Rött, rött, rött. Det italienska vinet är per definition rött. Och det är klart, har man blå druvor som sangiovese, barbera, nero d’avola och nebbiolo blir det lätt att man ser förtjusningen i de röda. Men om vi höjer blicken en smula, ser vi att även grönt kan vara skönt.
En snabb titt i Systembolagets statistik är avslöjande. Italien hamnar i toppen över favoritland bland företagets kunder, knappt slaget av Sydafrika. På rödvinssidan ligger däremot Italien på ohotad förstaplats, ungefär var femte flaska rött som köps på monopolet har sitt ursprung på den apenninska halvön. Och på vitvinssidan? Jo, tack, här finns det mycket kvar att göra. Landets vita hamnar på en mer blygsam fjärdeplats. Det säljs ungefär tre gånger så mycket Rött vin (18 miljoner liter) från de italienska vinproducenterna som Vitt vin (6,7 miljoner liter) på den svenska marknaden.
Det är lätt att fråga sig varför. Svaret är däremot inte det enklaste, det är naturligtvis flera saker som spelar in. Därför är det på sin plats att dela in ett tänkt svar, ett resonemang, i fyra faser:
1. Den allmänna karaktären i det italienska vinet.
2. Internationella druvkändisar vs italienska mysterier.
3. Vilse i det italienska landskapet.
4. Vin älskar mat.
Om vi börjar med att se på det italienska vita vinet i en närmast våldsam generalisering, vet vi att många viner är enkla, lätta, gärna ofatade, av typ bättre bordsvinskaraktär, därtill med balanserad eldighet och en bra syra. Idag har vi ju vant oss vid att dricka rena smakbomber med massiv fruktighet och en eldighet som för tankarna till midsommarsnapsen (nåja) från Nya världen. Dessutom ska vinerna ha en sådan extraherad, överdriven druvtypiskhet att vi ska känna igen druvan på en armlängds avstånd. Alltså, farväl subtilitet, salve du dopade vin.
Punkt nummer två har att göra med vår förkärlek till druvor vi redan vet något om. Om valet står mellan ett vin på arneis från Piemonte och en chardonnay från Nya världen, tar vi det sistnämnda, för vi vet ju i alla fall hur den smakar. Glöm alla tendensiösa folkrörelser som amerikanska ABC-rörelsen (Anything But Chardonnay) eftersom vi ser hur omättligt populär den, och många andra kända druvor, faktiskt är. Oftast inte utan anledning.
Den tredje aspekten har åter med kännedom att göra och vår syn på bra vinområden. Italiens mest kända vinregioner är Toscana, Veneto och Piemonte. I dessa områden är det röda vinet det förhärskande. (Nu finns en del som opponerar sig. Piemonte är en av de största vitvinsregionerna i hela landet med tanke på den enorma produktion av moscato-bubbel som görs. Men pratar vi renommé, pratar vi nebbiolo. Och möjligen barbera.) Slutsats: köper vi vin med tydligt ursprung från Italien, blir det Rött vin från kändisregionerna.
Och slutligen, maten, maten som inte smakar som den gjorde förr. Det smakar mer, mer kryddor, cross over möter nyvunnen vurm för husmanskost med oändliga smaker, sött, salt, hett, koriander, havtorn, grillat, chili, you name it. Klart att vi ska ha ett vin som smakar lika mycket.
Då vet vi det, hur det ofta ser ut när vi tränger oss fram i Systembolagsbutiken, att vita viner från Italien inte är de hetaste. Men om vi istället vänder på steken, tror jag att det är just dessa viner som har en potential få andra viner har. Nu talar vi globalt. För det är snarare i samtliga dessa fyra aspekter som det redogjorts för, allmän karaktär, druva, ursprung mat och vin i kombination, vi hittar några av den italienska vinnäringens stora konkurrensfördelar. För världen är i ständig förändring. Det gäller bara att man bibehåller det som stavas unikt och inte faller till föga och gör en blek Nya världen-kopia på en överextraherad chardonnay eller chenin blanc.
Så, följande resonemang bygger på det egenartade hos det italienska, och som punkt ett återknyter vi till den generaliserande bild vi har av vinet: det är lätt, har en närmast frivol karaktär, en hög syra, bra fruktiga inslag men med lite mer återhållen ton, subtil om man så vill. Gott så, för denna vintyp är så sakteliga på väg att hitta tillbaka till konsumenternas gunst istället för det uppumpade, tropiska fruktkoncentratet från annat håll som närmast blivit normgivande.
Den andra ömma punkten, druvans renommé, är ännu mer intressant, i synnerhet som vinvärlden blir mer och mer konform då många länder odlar samma druvor, läs de fornfranska storheterna som idag snarare benämns som internationella. Här har ju Italien en veritabel skatt att upptäcka. Bortom druvan trebbiano (som för övrigt inte är unik för Italien) hittar vi nämligen en rad högintressanta, högkvalitativa druvor som bara finns i landet. Ett axplock: verdicchio från Le Marche vid den adriatiska kusten, falanghina från Kampanien, arneis, som sagt, från Piemonte, fiano, också den från Kampanien, greco från Kalabrien, catarratto från Sicilien, erbaluce från Piemonte, vermentino från Sardinien, friulano, vansinnigt spännande blanddruva från Friulen, vernaccia från Toscana.
Vad som är intressant är att många italienska vinproducenter inte döljer smak och arom med tung fatlagring på amerikansk vitek, utan druvorna får komma till tals, de egenheter de har. Det som kännetecknar druvorna är generellt en skön syra, bra finessrik fruktighet, viner som är mer eleganta i strukturen. Med dagens tekniker kan man dessutom få ut det mesta av druvans potential utan att behöva driva upp alkoholen till starkvinskaraktär
Och när vi är inne på druvan, hamnar vi också på ursprung eftersom många druvor är mycket regionala, för att inte säga lokala. Med detta kommer också en tydlig ursprungstypiskhet, ett vin som vi, så småningom, kommer att känna igen som den regionens vita vin, ett signum. Detta ska vi inte underskatta för alla trendrapporter talar samma språk: det ska vara unikt vin, på unika druvor, med tydlig ursprungsorientering.
Även om Italien är ett av världens största turistländer, är det inte säkert att vi känner till annat än delar av det (läs Toscana, Rom, Siciliens kustområden, Florens, italienska alperna). Att tala om det okända Italien är väl kanske inte på sin plats, hellre då det andra, mindre exploaterade Italien som kommer att överraska oss med sina egenheter, inte minst när det gäller vin.
Att sitta på en liten fiskerestaurang i Barletta, vespan parkerad på behörigt avstånd, beställa in en nygrillad svärdfisk, lite flingsalt, lite pressad citron på och ett glas väl kylt Vitt vin på druvan verdeca del salento, ingen kioskvältare möjligen, men gott i all enkelhet, är en sådan där oförglömlig upplevelse som gör att man vill ha mer och framför allt snabba sig igenom de obligatoriska turistupplevelserna annorstädes.
Och det är här vi hamnar, till sist, men inte minst, vid maten, med vinet och gastronomin i en lycksalig kombination. Här har det mer finessrika vinet fått stå tillbaka, åtminstone i Sverige, för kraftiga diton. Vi skyller på maten, den smakrika födan, gärna från Asien, med otaliga kryddor, nya, tunga smaker som måste matchas med likasinnat vin. Men är det verkligen så vi vill ha det? Nästa gång någon rekommenderar gewurztraminer till ”asiatiskt” lämnar jag lokalen.
Maten blir mer och mer raffinerad, den asiatiska maten vi äter idag är inte samma som vi åt för tio, femton år sedan. Nu är det hellre sublimt än bombastiskt. Råvarukulten vi ser är dessutom ett steg tillbaka till de lätta, rena smakerna, den delikata karaktären, inte tjugo smaker i en och samma tugga.
Och vad passar då bäst till? Knappast en gewurztraminer som dödar hela giftermålet, inte en överextraherad chardonnay som smakar nötextrakt, inte en överdimensionerad sauvignon blanc som får varenda tugga att smaka krusbär. Nej, nu ska det eleganta fram, det frivolt syrliga, den återhållsamma fruktigheten med ljuv eftersmak. Allt detta som vi, om vi jobbar lite på det, hittar i en del italienska vita viner.
Men det är naturligtvis inte bara vi konsumenter som ska jobba, utan det är framför allt dags för den italienska vinnäringen att kavla upp ärmarna och erbjuda oss det vi inte trodde fanns. Detta är en grannlaga uppgift, en veritabel utmaning. Men någon måste göra det jobbet också.
Av Johan Franco Cereceda